OCH HUR DEN HAR UTVECKLATS.

Det har jubilerats flera gånger. Vid mer än ett av dessa tillfällen har föreningens historia nedtecknats, så för de som varit med en tid kanske detta blir en igenkännandets läsning. Men alla är inte gamla uvar. Inte minst för den nya generationen vill vi här ge en liten historisk bakgrund. Ibland rapsodisk, ibland mera utförlig.

En söndagseftermiddag på hösten 1921, närmare bestämt den 13 november, samlades ett gäng ungdomar i Folkets Hus på Råå för att snacka lite om att bilda en förening. En gymnastikförening. Det var ett inte så litet gäng förresten, en av dem skrev efteråt att det var "ett femtital unga män och kvinnor". De hade, de unga männen vill säga, en tid roat sig med att träna boxning under primitiva former i en f.d. biograflokal.

Jodå, visst skulle det bildas förening! Några utsågs att göra förberedelser och hitta på stadgar. En månad senare, den 10 december vid en ny sammankomst i samma lokal, beslöt man bilda Gymnastikföreningen Ringen. Stadgar antogs, styrelse valdes och man beslöt lämna ansökan om medlemskap i Gymnastikförbundet och Riksidrottsförbundet. Ansökningar som f.ö. snabbt beviljades.

***

Föreningens första styrelse utgjordes av Algot Nilsson, ordförande, Gunnar Nilsson (sedermera kallad "d.y.".) vice ordförande, Bertil Sonesson, kassör, Agnes Bengtsson, vice sekreterare (sekreterareposten blev vakant) samt Henry Mårtensson och Judit Mårtensson.

Så satte man igång med gymnastikövningar. Två gånger i veckan under rätt primitiva förhållanden i den redan nämnda biograflokalen, i början endast för manliga gymnaster. Carl Silfverstrand hette den förste ledaren och gymnastiken var i sträng Lingsk anda med militärlika kommandon, allt enligt tidens sed. Redskap fanns inte, men man snickrade ihop själv eller köpte begagnat för medel som införskaffats genom fester och dylikt - under den första månaden hela 300 kronor! Någon gymnastiksal på Råå fanns inte.

Föreningsemblem

Mycket ordnade sig under 1922. Den 5 april det året fick föreningen sin första sekreterare. Ernst Falk hette han. Han utsågs på ett möte, där det också beslutades att avföra boxningen från föreningens verksamhet. Att endast gymnastik skulle förekomma, och att föreningsnamnet skulle ändras till Råå Gymnastikförening. Vidare fick man ett klubbmärke och ett klubbemblem. Det hade ritats av Martin Falk, som låtit "ringen" bli en livboj. Nog så Råå-anknutet. Livbojen ändrades några år senare (något "klåfingrigt" tyckte en del), så att märket fick ett mera symmetriskt utseende. Efterhand har föreningens symbol genomgått en del förändringar och idag används både äldre och nyare varianter. Bland det viktigaste för styrelsen var att ordna lokalfrågan. Man kastade blickarna på den under byggnad varande Norrehedskolan, och fick napp där. Från höstterminen 1922 flyttades föreningens övningar dit, och primitiviteten ersattes av modernitet. Ledarskapet övertogs av folkskoleläraren Hugo Braun, som sedermera efterträddes av brodern Jean Braun. Flera nya gymnaster strömmade till, och vid slutet av 1922 var de hela 77 stycken, uppdelade på en äldre och en yngre avdelning. Alla manliga.

I maj 1923 gjorde föreningen en enkel propagandauppvisning i Ankarets lokal på Råå. Den blev "trots konkurrens från andra idrottstävlingar tämligen lyckad" skrevs det. Ja, så gick det alltså till när föreningen bildades. Nog skulle vart och ett av de följande åren vara värt sin lilla berättelse, men av praktiska skäl nöjer vi oss i fortsättingen med de stora dragen.  

Etablerad

Med viss pompa ordnades 1925 den första offentliga uppvisningen. Det skedde på Norrehedsskolan, inför, som det hette, fulltalig publik inklusive representanter för myndigheter och förbund. Föreningen var därmed officiellt etablerad. Uppvisningen blev välvilligt mottagen av publiken och fick god kritik. Dock dröjde det några år innan de gymnastiska framgångarna blev påtagliga. Istället blev föreningen rätt uppmärksammad som festarrangör. Årligen ordnades stora festspel med idrottstävlingar, tivolin etc.

KVINNORNA KOM MED OCH MÄNNEN BÖRJADE TÄVLA.

På hösten 1929 kom en begäran från ett 20-tal damer med fröknarna Margit Sonesson, Rut och Rosa Evers i spetsen om startande av en kvinnlig avdelning. Så blev det också, sedan sökandet efter en ledare gett ett lyckokast. Folkskolläraren Eva Karlsson - sedermera även känd som riksdagsledamot - kunde den 22 oktober det året ställa upp den kvinnliga gruppen till övning. Innan terminen var slut hade 39 st. unga damer vunnit inträde. 1928 hade männen första gången ställt upp för bedömning inför domare, resulterande i Skånes Gymnastikförbunds truppmärken i brons. Och 1929 inleddes en efterhand rätt glamorös tävlingstid med framförallt trekamp i gymnastiska hopp. Lennart Frisk var det stora namnet. Han vann alla interna tävlingar under de första åren och hade även externa framgångar. I sin specialgren, grenhopp, betecknades han som alla tiders främste i Helsingborg och som "näst bäst i Skåne" efter världsmästaren Leif Dahlgren.

Grus i maskineriet

Men ändå, trots ovannämnda framgångar var 30-talet rätt brydsamt. Täta ledarbyten för männen förekom, liksom täta byten i styrelsen, oftast orsakade av tvistigheter i tävlingsfrågor samt ekonomiska problem. Det blev en viss avtappning i medlemstalet och bl. a kom en tilltänkt oldboysavdelning aldrig till stånd. Men för den kvinnliga avdelningen gick det bra. Första uppvisningen gjorde de 1931 och den följdes sedan av flera uppmärksammade sådana. Plats var i regel hotellparken på Råå. Männen var förstås med och mycket uppskattade av publiken. Trots inre motsättningar gjorde de bra ifrån sig på uppvisningarna. Flickorna gjorde 1933 sin första provtagning för truppmärket, något som de årligen fortsatt med och alltjämt gör. En allmän uppryckning blev det vid 30-talets slut, dels genom Folke Thynells tillträde som ledare för den manliga avdelningen och dels genom färdigställandet av Råå Södra skolas gymnastiksal. De allra flesta bodde på Råå, och 1939 flyttades all föreningens gymnastik dit. Det skedde med klang och jubel.

Men så kom krigsåren med inkallelser och oreda.

Övergångstid

Krigsåren var en övergångstid, men verksamheten låg ingalunda nere. Det var ibland lite glest i gymnastiksalen, men föreningslivet blomstrade. Fester, utfärder och kabaréföreställningar kan man läsa om i årsberättelserna. Det har redan nämnts, att ekonomin var dålig. Ragnar Persson var mannen som ordnade upp den. Han tillträdde som kassör 1942 och ställde då bl. a en personlig garanti till förfogande för att möjliggöra hyra av gymnastiksalen. S.k. riksmarscher, terränglöpning och liknande, som hade nära samband med den allmänna försvarsberedskapen, var på modet. Och friidrotten var enormt populär - det var Gunder Häggs glanstid. Även Råå Gymnastikförening hakade på, och till det nya hörde att en särskild friidrottssektion bildades inom föreningen. Dess ordförande Erik Schönberg och sekreterare John Pahlén samt instruktören Oscar Bruce lade ner ett fint arbete, som gjorde föreningen känd och uppskattad även    idrottssammanhang. Bland de bästa aktiva kan nämnas sprinterlöparna Harald Roos och Ragnar Rasmusson.

Stugan kom till

Erik Schönberg gjorde sig även och kanske mer uppmärksammad genom tillkomsten av föreningens klubbhus "Stugan". Det var med hans yrkesskicklighet och nye ordföranden Henry Mårtenssons organisationsförmåga, som stugbygget kunde genomföras trots minimala ekonomiska resurser. Stugan stod färdig 1946, samma år som föreningen 25-år jubilerade, och vad den betytt för föreningen står nog över allt annat. Den inledde en ny tid för Råå Gymnastikförening.

Den nya tiden

Nämnde Henry Mårtensson var densamme, som i inledningen av denna historik figurerat i föreningens allra första styrelse. Han hade under ett antal år vistats utomlands, främst i Mexico, men kommit hem under kriget och nu övertagit ordförandeklubban. Det är för övrigt hans son, Lars-Berne Mårtensson, som nu 1999 är föreningens ordförande.

Nya gymnaster tillkom, speciellt på ungdomssidan. Ungdomsvården har alltsedan dess varit en väsentlig del i föreningens verksamhet. Medlemstalet, som 1945 var 87 stycken, växte under de närmast följande åren till 162, 189, 198 samt år 1949 215 st. Råå GF hade blivit en storförening.

Nerskrivaren av dessa rader efterträdde 1949 Henry Mårtensson som ordförande efter ett par år som sekreterare och hade under flera år förmånen av mycket kompetenta och entusiastiska kolleger i styrelsen.

Såsom vice ordföranden Gustaf Råvik, ideolog och framgångsrik ledare för pojkgymnastiken, kassören Ragnar Persson, som genom kombinationen kraft och försynthet var en sammanhållningens arkitekt, sekreteraren John Pahlén, en energisk organisatör, samt allroundkunnige Curt Sörensson.

Speciellt ungdomsverksamheten rönte en mycket välvillig inställning i samhället. Publika evenemang var också vanliga. Årliga hamnfester ordnades och t om kappseglingar, där bl. a Råås sjöscouter var med och tampades med mera erfaret seglarfolk. Långt senare tillkom båtklubben på Råå och tog över den verksamheten.

En ny gymnastikstil

Ungefär vid den tiden fick en ny gymnastikstil sitt genombrott i Sverige, den rytmiska.

Faktiskt var Råå GF en av föregångarna, om inte i landet så åtminstone här i Helsingborg. Det skedde genom engagerandet av den lettiska gymnastikdirektören Xenia Rasa till kvinnliga avdelningen. Hon förkastade ställningsgymnastiken och införde långa, mjuka serier till levande musik. Avdelningen blev berömd och fick göra många uppvisningar i trakten, tio per år var inte ovanligt.

Begreppet Gymnastik åt alla blev verklighet. Med den 1950 på initiativ av Bornie Edelman tillkomna barnavdelningen samt den i efterkrigstidens anda skapade "husmorsavdelningen" och en oldboysavdelning kunde föreningen vid 30-årsjubileét 1951 redovisa hela nio avdelningar, något som på den tiden ansågs som extremt. Vissa av de fem manliga avdelningarna överlevde dock inte de följande decenniernas allmänna utveckling i landet, som innebar en väsentlig förskjutning av gymnastiken från manlig till kvinnlig dominans. 

Tävlingsverksamhet på 50-talet.

Under 50-talet tävlades det en hel del i föreningen, dock på tämligen blygsam nivå utåt sett.

Klubbmästerskap i gymnastik förekom. Första klubbmästare blev Åke Nylander respektive Maj-Britt Sörensson. Andra året vann Curt Sörensson, så då hade "familjen" båda mästerskapen. Framgångarna externt var inte så stora, dock kan noteras att 1957 års klubbmästare Inge Friberg placerade sig på 3:e plats vid Skånemästerskapen. 1958 ordnade föreningen Skånes distriktsmästerskap för flickor, organisatoriskt lyckat, men med rätt undanskymda placeringar för de egna gymnasterna.

Mer fläkt var det över hopptävlingarna om Dianastatyetten, ett vandringspris som skänkts av ledaren Folke Thynell. Curt-Erik Jönsson tog första och Harald Roos andra inteckningen, men sedan tog Sven-Axel "Kacke" Persson över dominansen och hemförde efter tre inteckningar priset för gott. Thynell skänkte då omedelbart en ny statyett, vilken så småningom - likaså efter tre inteckningar - beslagtogs av Bertil Pettersson.

Ett donerat pris, Wigartskannan, vandrade under många år genom att tilldelas den som under året utfört föreningens bästa gymnastik eller idrottsprestation.

1959 ordnades i Helsingborg de Svenska Gymnastikspelen på initiativ från bl a vår förening. Gustaf Råvik var då ordförande i arrangerande Helsingborgs Gymnastikförbund, John Pahlén, förbundskassör och även huvudkassör för Spelen. Undertecknad fungerade som tävlingsledare för samtliga i Spelen ingående SM-tävlingar.

***

Bland manliga ledare under efterkrigstiden kan nämnas Helge Bäckander, en kunnig men kanske väl konservativ fackgymnast, som hösten 1951 ersattes av mera populäre Harald Höst, som senare också började träna pojkavdelningarna.

Kvinnliga ledaren Xenia Rasa flyttade 1953 till Canada och efterträddes för en tid av estniska Wilma Andruse.

Maj-Britt Sörensson ledde under hela decenniet (och även många år därefter) kvinnliga motionsavdelningen. På flicksidan märks Karin Ekströms tillträde 1954 och på barnsidan Sigbritt Dahlins övertagande av ledarskapet.

Bland pojkavdelningens ledare syns bl a Jan Axelsson och Bo Berg.

I styrelsen efterträddes Ragnar Persson som kassör av brodern Kacke. John Pahlén fick överta vice ordförandeskapet när Råvik avgick, och som sekreterare inträdde först Bornie Edelman och sedan Sigbritt Dahlin. Sigbritt har ett svårslaget rekord som sekreterare i föreningen. Hon hade posten i hela 23 år.

Jubileumsåren - milstolpar

Inför jubileerna vart tionde år förekommer en något fördjupad dokumentation. Och även - naturligt nog - en viss kraftsamling. Från 40-årsjubileét 1961 noterades att medlemstalet nu var 246 st aktiva, att antalet avdelningar var 12 och att året innan - 1960 redovisats ett rekordstort deltagande i gymnastiken med 6.168 övningsbesök. Övningsbesöken kallas numera "närvarotillfällen" efter beslut i Svenska GF.

För 30 år sedan, alltså i början a 60-talet, hade föreningen följande gymnastikavdelningar i gång.

Manlig träningsavdelning ledare Roland Palm

Manlig motionsavdelning " Harald Höst

2 st. pojkavdelningar " Benny Carlsson och Thomas Görtz

2 st. kvinnliga träningsavd. " Majbritt Sörensson och delningar " Karin Ekström

Kvinnlig junioravdelning " Karin Ekström

Flickavdelning " Britt-Marie Grahn

Barnavdelning " Sigbritt Dahlin

Specialavdelning för " Roland Palm tävlingsgymn

Tävlandet fortsatte, Britt-Marie Grahn var klubbmästare. Kvinnliga junioravdelningen deltog med tio "matcher"  i Skånes serielagstävling. Även pojkarna var ute och tävlade under några år.

Årliga uppvisningar gjordes, under året 1961 även en uppmärksammad extra uppvisning i samband med Stugans 15-års jubileum. Gräsplanen framför Stugan, som under gångna år tidvis spolierats av havserosionen, hade nu blivit intakt genom tillkomsten av en stenbarriär och mur vid sjösidan. Truppmärket togs årligen av tre avdelningar, något år t om fyra.

Från idrottssektionens tid omhuldades med stort intresse provtagning för riksidrottsmärket, där stipulerade prestationer inom fem skilda discipliner skulle klaras. Som ett tecken på intresset kan nämnas att Wigartskannan för år 1962 tilldelades Harald Roos för insatser vid idrottsmärkestagningen och 1966 John Pahlén av samma skäl.

Traditioner

Föreningen hade under efterkrigstiden stabiliserats i tämligen traditionsbundna banor. Åren gick som på räls, nästan schemalagda. Detta gällde såväl gymnastiken som de mera publika evenemangen, typ kattagille för de yngsta och årliga hamnfester.

1964 deltog en grupp husmorsgymnaster i en svensk rikstrupp vid en jubileumsuppvisning i Malmö. Redan dessförinnan hade en tradition inletts med att kvinnliga motionsgymnaster (och enstaka manliga) flitigt deltog i de med fyra års mellanrum arrangerande Svenska Gymnastikspelen och Europeiska Gymnaestraderna.

Här måste vi - något sent - erinra om att 1949 deltog fem av föreningens manliga gymnaster i den svenska elittruppen vid Lingiaden i Stockholm. Samtidigt som kvinnliga motionsgymnaster var med i Sveriges Massmotionstrupp.

Men nytänkande kom

Tämligen traditionellt och lugnt var det också med funktionärer och ledare. Noteras kan Bengt Perssons inträde som kassör 1963, samma år som Mona Nilsson (Axelsson) för första gången figurerar som ledare i en flicktrupp.

Mot slutet av 60-talet blev det dock lite omrörning i grytan. Lena Persson gjorde sitt saltstänkta inhopp 1965, först som ledare i en kvinnlig junioravdelning och i en blandad redskapsgrupp, sedan i jazzgymnastik, i vattenskidåkning och ... Ja, mera om det följer. Det blev som sagt lite omrörning.

Fast låt oss inte gå hädelserna i förväg utan se på läget. Det rådde högkonjunktur inom gymnastiken. Manliga avdelningen var välbesökt, över 30 flitiga gymnaster per gång var inte ovanligt. Husmorsgymnastiken (den kvinnliga motionen kallades fortfarande så) var så populär att den 1966 måste delas i hela tre avdelningar, alla med Maj-Britt Sörensson som ledare. Kvinnliga träningsavdelningen fick i Karin-Brita Persson en ny ambitiös ledare. Barngymnastiken delades i två avdelningar, ungdomsgymnastiken var också livlig. Pojkarna bytte rätt ofta ledare, bl. a kan noteras att Lars-Berne Mårtensson ett tag ryckte in som ledare. Mest var det dock Jan Axelsson.

Så satte då Lena Persson hösten 1967 igång med jazzgymnastik. Tre avdelningar blev det rätt snart i denna nya gymnastikstil. Råå Södra Skola räckte inte längre till, Högastensskolan togs också i beslag. För den svällande  ungdomsverksamheten blev det snart nog också Engströms Sportcenter (nuvarande "Gymnastikens Hus")

Annat än gymnastik blev det förstås också tid till. Bland medlemsaktiviteter märkes Stugans 20-årsjubileum 1966,som firades med bl. a en konstnärlig revyföreställning. Den spelades in på film (video fanns förstås inte då). Jan Axelsson var regissör och bland "stjärnorna" syntes Lena och Mona.

1967 - Vattenskidsektionen

Stugan hade efterhand ökat i betydelse som samlingsplats för medlemmarna. Speciellt under sommarmånaderna var aktiviteten stor. Med gymnastik, med idrotter, med familjeliv och med bad. Vi hade ju och har en egen badstrand.

Bland de badande såg man makarna Lena och Lennart Perssons privata vattenskidåkning. Många andra blev intresserade att försöka. Så många att det måste ordnas på något sätt. Modellen för att "ordna" var en förening, men man enades med föreningsstyrelsen om att bilda en särskild sektion för vattenskidåkning. Starthjälp organisatoriskt fick sektionen genom att Råå GF:s ordförande och vice ordförande ingick i första årets sektionsstyrelse. Redan andra året hade sektionen över 30 vattenskidåkande medlemmar, och som alla vet har den framgångsrikt fortsatt sin verksamhet. Med bl. a årlig vattenskidskola i samarbete med kommunen.

Vattenskidsporten har varit ekonomiskt mycket krävande. Sektionen och dess medlemmar har emellertid föredömligt klarat av detta. Med arrangerandet av offentliga fester, som gett inkomster, genom lotterier och genom flitig medverkan i publika jippon i samhället. I början ställde makarna Persson sin båt till förfogande, till dess sektionen lyckats inköpa en egen. De senaste åren har sektionen ägt två båtar.

Även rent sportsligt gick det bra för vattenskidåkarna. Tävlingar internt och externt kom snart till stånd. Ett sydsvenskt mästerskap hemfördes 1971 genom Anders Rösing. Det renderade honom också årets inteckning i Wigartskannan.

70-talet. En stark förening

1971 var ett nytt jubileumsår. 50-årigt. Det var ett år med stora siffror. Gymnastikintresset var det högsta hittills med 538 aktiva gymnaster, fördelade på 16 avdelningar och med 10.786 närvarotillfällen.

Sommaruppvisningen vid Stugan förlades det året, 1971 för första gången till Svenska Flaggans Dag.

Den blev rätt pampig med sex deltagande avdelningar, däribland manliga träningsavdelningen, något som då liksom nu var ovanligt.

Vattenskidsektionen, som nu hade 36 aktiva åkare, vann inträde i Sydsvenska Vattenskidförbundet och gjorde bra ifrån sig där. Faktiskt innehade RGF-are under några år samtidigt ordförandeskapet i både Skånes Gymnastikförbund och Sydsvenska Vattenskidförbundet, genom undertecknad resp. Lena Persson. För närvarande, 1991, är Lenas dotter Monica Persson ordförande i Sydsvenska Vattenskidförbundet.

Idrotten i form av märkestagning var på 70-talet så omfattande att föreningen 1971 med sina 58 st. märkestagare var klart främst bland gymnastikföreningar och intog en delad förstaplats i Skåne bland föreningar alla kategorier. Under de närmast följande åren ökades siffrorna ytterligare något, till 60 och sedan 62 st.

Namnkunnig ledare

På ledarefronten gick Gunnel Thornberg in som ledare av jazzgymnastiken. Lena Persson hade nämligen övergått till yrkesverksamhet som danspedagog och ansåg sig därmed förhindrad att stå kvar. I Styrelsen och vattenskidsektionen kvarstod Lena dock.

I Gunnel Thornberg fick föreningen sin mest namnkunnige ledare någonsin. Hon är en av Gymnastikförbundets mest anlitade ledare och har under 70- och 80-talen varit med som organisatör och ledare vid svenska rikstrupper vid samtliga nationella och internationella storevenemang. Tyvärr varade hennes ordinarie inhopp bara ett fåtal år.

En bit in på 70-talet blev det också ledarbyte för manliga avdelningen. Harald Höst slutade och ersattes av Sven-Åke Johansson, tidigare tävlingsgymnast i Turnföreningen. Efter några år med ledarbyten tog Bertil Malmborg över vid 70-talets slut.

Även för pojkavdelningarna var det rätt täta ledarbyten. Bland de mera namnkunniga noterar vi 1972 Lars Gunther.

Enligt skilda bedömare började gymnastikintresset rent allmänt avta under 70-talet. Eller rättare sagt, det kom nya strömningar, nya utbud, ny konkurrens. Dock ser vi av journalerna att Råå GF hade 574 Sth aktiva gymnaster och 1976 nio avdelningar på sommaruppvisningen.

Ny styrelse

Efter 50-års jubileet slutade undertecknad som ordförande och efterträddes i januari 1972 av välmeriterade Lennart Frisk, den forne elitgymnasten och mästerhopparen, som f ö redan under 30-talet suttit i styrelsen, ett tag t om som ordförande. Samtidigt efterträddes min bror John efter några år som kassör av fackekonomen Rolf Larsson. Vi har haft trogna långsittande kassörer i föreningen som Oscar J Olsson och Ragnar Persson med sina vardera 11 år, men - faktiskt - Rolf kom att bli den mest långlivade. Han satt i 14 år! Sigbritt Dahlin efterträddes efter sin långa sejour som sekreterare 1977 av Barbro Persson. Det var under denna nya styrelse som anpassningen inleddes till vår tids mera variationsrika gymnastikverksamhet.

Vattenskidsektionen var livlig under 70-talet. Redan 1972 var medlemsantalet 62 st., och tidvis uppmärksammades den lika mycket som gymnastiken. T ex erinrar jag mig ett yttrande av okända ungdomar:

"I Råå finns en alla tiders vattenskidstuga!" Sektionen ordnade årliga klubbmästerskap och andra tävlingar, i regel förlagda till insjöplats i Strömsnäsbruk pga. Sundets nyckfulla vågor. Vattenskiduppvisningar skedde också i Helsingborgs hamn. I tävlingar utåt märktes "Monci" (Monica Persson) 1974 blev sydsvensk mästare i trick och 1975 sydsvensk mästare i alla grenar plus kombinerat. Även Per-Ola Malmqvist har gjort sig bemärkt på tävlingsarenorna.

Vattenskidsektionen har alla år fortsatt med sitt engagemang i publika jippon i samhället. Hamnfesterna t ex är sedan 1972 helt ett Vattenskidssektionsarranemang.

80-talet.

Nu kan det verifieras, att 1981 vid föreningens 60-års jubileum var ett stort år. Gymnastik sett var Råå GF en storklubb med 657 registrerade aktiva, fördelade på fem olika övningslokaler med sammanlagt 22 avdelningar. Och som sjätte "lokal" Stugan. Ungdomsinslaget var rätt dominant, flickor vill säga, med under åtskilliga år Mona Axelsson som energisk ledare.

Det året fick sommaruppvisningens publik se aktiviteter både på gräsplanen och på Stugans tak liksom  vattenskidkonster på havet.

Det året började en "oldfashioned" grupp damer under Barbro Perssons ledning göra succé med uppvisningar på skilda håll av sekelgammal gymnastik i autentiska dräkter. Det årets allra största händelse, i varje fall mest arbetskrävande för vissa jobbande medlemmar, var tillbyggnaden av Stugan med dubbla omklädningsrum, duschar med varmt och kallt vatten, samt toalett.

Det årets jubileumsfest blev uppskattad och fick eftermälet - "Det kan vi göra igen!"

Sörenssonska åren

Lennart Frisks sista ordförandeår var 1979. Under 1980 satt Jan Axelsson som ordförande, och 1981 tog Curt Sörensson vid. Med sitt energiska arbete och sin noggrannhet kom Curt att dominera föreningen rätt väsentligt under några år. Gymnastikintresset var gott, men det var besvärligt ibland att få ledare till de många avdelningarna. Curt och Maj-Britt Sörensson fick efterhand rycka in själva i ökad omfattning som ledare. Denna svårighet gällde dock inte flicksidan, där Mona Axelsson och dottern Marina Axelsson gjorde troget och lyckosamt ledararbete. Mona var därjämte under fyra år och föreningens sekreterare och under tre år Vattenskidsektionens sekreterare.

Administrationsarbetet hade med tiden blivit rätt omfattande med bl. a bevakning av kommunala rättigheter och skyldigheter. Och med 80-talets starka inflation följde markanta kostnadsökningar. Så "Sörenssons år" var nog lite brydsamma.

Vattenskidsektionen, där Lena Persson fr. om 1979 satt som ordförande, var livaktig. Ibland lite för livaktig, tyckte kanske en del, när det kom till dyra båtinköp och/eller båtreparationer (sektionen hade dock en egen kassa och stod själv för sina utgifter) eller när skrymmande materiel som hoppställning anskaffades.

Så var det motsättningar under några år, inte bara sportsligt med konkurrens om själarna utan även organisatoriskt.

Senaste tiden

Allting löser sig. De ovannämnda motsättningarna löstes 1988, då "båda styrelserna" reorganiserades. Lars-Berne Mårtensson gick in som ordförande i föreningen och Ulf Persson övertog ordförandeskapet i sektionen. Harmoni och gott samarbete råder nu på alla fronter, något som fått ett nog så synligt bevis genom tillkomsten av ytterligare en tillbyggnad till Stugan, den stora redskaps- och ekonomibyggnaden. Denna har varit mycket kostnadskrävande, men bl. a genom Lars-Bernes energiska arbete för att få bidrag från myndigheter och företag samt vattenskidsektionens flit med inkomstbringande festarrangemang har det hela gått att lösa. Och så förstås genom det idoga egna arbete som medlemmarna - främst vattenskidåkare - lagt ner med själva byggandet.

Gymnastik i förvandling

De sista åren av nittonhundratalet innebar för gymnastiken en märkbar utveckling och förnyelse. Med tillkomst av nya idéer och former. Månget av det nya började i Amerika, och benämningarna där har följt med världen över. Såsom work-out, step-up, aerobics, hi/lo impact o.s.v.

Vad utbudet beträffar, så har den merkantila delen ökat betydligt, särskilt i de stora städerna. Affärsdrivande gym-institut med varierande program, ofta med kosmetisk underton, har uppstått vid sidan av den i föreningar bedrivna verksamheten.

Ett kännetecken på den ändrade gymnastiken är att skillnaden mellan manlig och kvinnlig motionsgymnastik försvunnit och att nu män och kvinnor blandas i samma avdelningar. En sådan likriktning av rörelseförrådet har blivit tydlig även inom den avancerade tävlingsgymnastiken.

En av idéerna från Amerika har visat sig högst värdefull inom konditions- och motionsgymnastiken, nämligen stretching.

En ny svensk benämning har också tillkommit, GYMMIX, som lanserats av Svenska Gymnastikförbundet.

Råå Gymnastikförening har följt med i utvecklingen och anammat de nya idéerna. Stretching tillämpas och begreppet GYMMIX nötes in som vardaglig benämning på den mixade konditionsgymnastiken. I allt det nya kan man dock, inte utan viss tillfredsställelse, konstatera att i de olika systemen är den grundläggande iden från gamle Per Henrik Ling som kvarstår. nämligen att gymnastiken skall gälla allsidiga kroppsövningar, dvs. kroppens alla delar. Att alla kan vara med och envar kan finna sin egen gymnastikform i Råå Gymnastikförening framgår inte minst av att utbudet rör sig om över 30 pass per vecka, fördelat på skilda former och övningslokaler.

Inhopp i tävlingsgymnastik

I 90-talets början gjorde föreningen ett snyggt inhopp i tävlingsgymnastiken, en bedrift som ett gäng unga pojkar stod för under ledning av Lars Gunter från Påarp. Gruppen fick namnet Råå-Styrkan. Det rörde sig om pojkar i knatteåldern, och just i de klasserna blev det uppmärksammade framgångar. Här några exempel:

I 1991-års regionknattetävling segrade Andreas Hertzman och Sebastian Kvist i sina respektive klasser. I rikstalangjakten nådde Andreas samt Sakarias Lindell och Mikael Runestam platserna,7, 7 och 8. 1992 blev det silver i lag vid regionsknattetävlingen. Andreas och Magnus Paulsson kvalade in till riksmästerskapet och blev där 4:a resp. 9:a. 1993 arrangerade Råå GF riksmästerskapen. I den hårda konkurrensen blev Andreas 6:a, Mikael Runestam 7:a i äldre klassen och Martin 5:a i den yngre. Under både 1992 och 1993 var Rååstyrkan värdar för ett sommarläger med gäster från Bromma, Eskilstuna och Riga. Under hösten 1993 fick Rååstyrkan chans att i sin tur besöka Lettland och under en vecka göra nya erfarenheter. 1994 hade Rååstyrkan en högutbildad gymnastiktränare från Ungern, Zoltan Demeny. Några av pojkarna hade då vuxit från knatteåldern till U-klassen. Råå GF stod det året som arrangör för USM. Där kom Mikael Runerstam och Magnus Paulsson på delad 5:e plats, Andreas Hertzman 11:e och Martin Krokstorp 15:e.

Inte bara i tävlingar utmärkte sig Rååstyrkan utan också i uppvisningar, hemma och ute. Därvid ofta i samverkan med GF Lings flicktrupp, något som gav upphov till det skämtsamma namnet RÅÅRÖRDA LINGON. Samarbetet gällde även tävling och i USM-Trupp mix blev det 1994 silverplats för konstellationen. Rååstyrkan och därmed Råå GF stöttades i hög grad av pojkarnas intresserade och hjälpsamma föräldrar, både organisatoriskt och ekonomiskt. När gruppen upplöstes hade föreningen därigenom tillförts avsevärt ekonomiskt bistånd och donationer.

Gymnastik för alla

Anslutningen till motions- och konditionsgymnastiken samt till ungdomsgymnastiken var hör under 90-talet. Detta mycket tak vare spridning till flera olika lokaler och stadsdelar. Som Råå Södra Skola, Högastensskolan, Råå Fritidsgård, Norrehedshallen, Påarpshallen och Gymnastikens Hus på Ättekulla. Varje år, rent institutionslikt, har en kvinnlig trupp inför domare avlagt prov för truppmärket och fått goda vitsord. Högt uppmärksammad och populär är sommargympan på gräsplanen vid klubbstugan, välordnad men ändå gratis för såväl hemmafolk som besökare och allmänhet. Vid åtskilliga tillfällen har föreningen varit representerad vid trupptävlingar för flickor, dock utan att komma riktigt bland de främsta.

Den stora bredden på gymnastiken har medfört att väldigt många ledare varit engagerade. Ledarna är genomgående kunniga, inte minst tack vare föreningens aktiva befrämjande av kursdeltagande och annan utbildning.

Utåtriktad verksamhet

Av hävd sysslar Råå GF mycket med samhälleliga och publika arrangemang. Detta är uppskattat både av medlemmar och av allmänheten. Evenemangen är årligen återkommande och betraktas närmast som en självklarhet, Hit hör:

Kattagille vid Stugan på våren

Valborgsmässofirande

Nationaldagshögtidlighet

Hamnfest

"Den gamla dansbanan"

Sommar på Råå

Julmarknad

Under dessa tillställningar är medlemmarna flitigt och intresserat verksamma. Nationaldagsfirandet ingår numera som ett officiellt inslag i Helsingborgs Stad högtidighållande. Med festtal, utdelning av flaggor samt medverkan av flera andra föreningar, defilering genom samhället och gymnastikuppvisning på planen framför klubbstugan.

Klubbhuset

Föreningens klubbstuga vid badstranden intill Råå Hamn uppfördes år 1946 och har alltsedan dess varit en värdefull tillgång för samvaro och sammanhållning i föreningen. Den har vårdats och underhållits mycket väl, och förutom det årliga underhållet har ständigt "något nytt" tillförts. Två ytterliggare stugor har tillkommit som komplement, först en bastu-, omklädnings- och toalettbyggnad och sedan en stor redskaps- och materialbod. Av större saker under 90-talet märkes också plattläggning på marken 1993 samt totalmålning utomhus och installation av nytt kylskåp 1998. På senare år har önskningar framkommit om utbyggnad eller närmast ombyggnad för att bl.a. möjliggöra gymnastikträning inomhus i egen lokal. Underhandlingar pågår härom, både internt och externt. Kanske kan tjugohundratalets början medföra något riktigt stort härvidlag.

Styrelsen

Styrelsen är homogen och ledamöterna väl samarbetande för föreningens, gymnastikens och medlemmarnas bästa. Optimism och framsynthet är klara kännemärken. I ledningen står sedan många år den idérike och handlingskraftige ordföranden Lars-Berne Mårtensson, som också är instruktör i två av gymnastikavdelningarna. Föreningen har ett väl fungerande kansli, inrymt i klubbstugan, med Jessica Mårtensson som kanslist. Ekonomin är mycket god med ett väsentligt sparkapital som ryggrad. Omtänksamme kassören Gunnar Andersson håller i siffrorna och de vänligt intresserade revisorerna Ragnar Persson och Jan-Arhtur Delin är väl tillfreds.

Jubileum

1996 firade Råå GF sitt 75-årsjubileum med en högtidlig sammankomst i klubbstugan, varvid förekom uppvaktning från andra föreningar och institutioner samt utdelning av ett flertal förtjänsttecken och utmärkelser. Jubileet avslutades med en trevlig underhållande medlemsfest på Råå Wärdshus. Nästa jubileum -80-års- blir år 2001.

Vattenskidsektionen

Föreningens sektion för vattenskidsport har alltsedan starten år 1967 varit i full verksamhet och inneburit trevnad och en annorlunda idrott för dem som så kunnat. Vattenskidsektionens historia är en egen avhandling.

Nov 1999
Tore Pahlén
Hedersordförande